En ridtur i skogen

Axel och jag kom precis tillbaka från vår kvällstur i skogen. Kronskogen alldeles runt knuten är så enormt vacker! Jag tror att jag skrivit om det tidigare, jo det har jag... Vi lämnade Alice hemma med storebror Albin för vi skulle rida fort. Mamma behöver tränas :)

Vi kastade oss upp på våra springare och travade i väg. Så snart vi nådde skogskanten började vi galoppera. Det var så härligt att känna vinden i håret (jag hade inte hjälm, dumt, ja vet) och solens strålar
trängde sig genom det gröna taket.
Jag red först i full fart och Axel efter. Vi störtade nerför en backe och Axel valde att gena i skogen. Jag kom fram till en korsning och valde vägen rakt fram som knappt syntes. Det stupade nästan rakt ner. Det killade i magen och jag vände mig om för att se hur Axel njöt nerför backen. Men ingen syntes till... tvärnit... ropade... inget svar... kastade mig tillbaka uppför backen... flåsande! Där stod en mycket ensam 10-åring i en skog man ofta går vilse i (trots mycket bra lokalsinne) och en tår rann. Han hade fastnat mellan stenarna där han genade så han såg aldrig var modern försvann i korsningen!
Vi fortsatte tillsammans och stötte efter ett tag på en gnu. Då visste vi var vi var i alla fall: på baksidan av Parken Zoo. Vi kom förbi campingen där en fest höll på för fullt. Nu var det en hel del backar som återstod - uppför... Efter ett tag kom vi fram till den plats där vi var den 15 maj. Vi kände oss som hemma!

Nu när vi visste hur långt det var kvar hem kämpade vi på lite extra. Farten var hög och vi flög fram på våra springare. Jag njöt av det vackra i Guds natur och av känslan. En uppförsbacke var för mycket för oss och vi stannade och åt lite blåbär som var klara.

- Tyckte du om blåbären? frågade jag Axel.
- Ja, svarade han.
- Synd att vi inte har någon bajspåse med oss då, sa jag.
- Är du bajsnödig? undrade Axel förvånat, trots att han pratade
med sin galna mamma.
- Nej, att plocka blåbären i naturligtvis! svarade jag och kunde
inte hålla mig för skratt.

Vi fortsatte den korta biten hem och det var två mycket svettiga, glada, röda Jennersjöare som ställde tillbaka hästarna Crescent och Crescent (de heter faktiskt likadant) i stallet. Alice påstod att hon längtat ihjäl sig efter sin mamma när vi kom in, men vi hade faktiskt bara varit ute 30 minuter.

Vilken underbar sommarkväll! Jag är lite förvånad över att Axel säger att han cyklat för jag hade för mig att jag red...Ps. Kan väl erkänna att bilden kommer från svt.se, hmmm