onsdag 25 januari 2012

140 år gammal



Det finns vissa saker man tycker om lite mer, så där lite extra. Min gamla klocka är en sån sak. Den fungerar inte, är lite trasig och så men så vacker. En Patent brass clocks, tillverkad på Ansonia Brass and Copper Company runt 1870-talet. Jag har sökt en del information men hittar inte så mycket . Om Antikrundan kommer hitåt igen kommer jag ta med mig den och en liten kista jag har för att få värderad. Skulle vara kul att veta vad den kan vara värd. För mig är den värd en hel del i alla fall...
Kram Nina

tisdag 24 januari 2012

Larvigt gott

 När barnen kom hem från skolan idag blev det favoritmellis.Nyponsoppa med ploppar är ju larvigt gott!
Gissa om de blev glada och plötsligt var de jättehungriga båda två. Och jag med... Påsen med ploppar gick åt snabbt som vanligt. Någon vaniljglass blev det inte idag, det är ju bara tisdag!


Kram Nina

torsdag 19 januari 2012

Saknas: underarbete på bordet... och i livet

I går började jag skrapa bort den vita färgen på mitt matbord. Den jag målade dit för några månader sen... Fy vad det är tråkigt och framför allt jobbigt! Armarna och ryggen gör ont. Jag är arg på mig själv som hade så bråttom att fixa till second handfyndet så det blev som jag ville ha det. Det är klart jag slipade det lackade bordet... lite i alla fall... för hand... en stund... Men det var ju så jobbigt och jag ville hinna måla bordet vitt innan vännerna skulle komma två dagar senare. Färgen skulle ju hinna torka mellan strykningarna.

Vännerna tyckte bordet blev jättefint och det var det också. Ett tag. Men när man råkade dra nåt på ytan lossnade färgen. Men det är ju lite shabbystil jag vill ha så det gjorde inget. Tills det blev mer och mer och det inte var shabby chict längre utan fult. Det har gått flera veckor och jag retade mig så på mitt fula bord. Skyllde på färgen rätt länge. Men det är ju en dyr, bra färg från färgaffären som är till för möbler insåg jag sen. Nu kunde jag inte skylla på nåt annat utan insåg att felet faktiskt var mitt eget. Underarbetet saknades, grunden var fel...

Likadant är det med mitt liv (kanske någon annans med) ibland. Jag vill förändra snabbt men gör inte det där tråkiga, tidskrävande arbetet som behövs för att det ska bli bra. Ytan blir bra men efter ett tag fallerar det. Att inse att det jag redan gjort, men inte blivit riktigt bra, måste "skrapas bort" är både jobbigt och gör vissa gånger rejält ont. Ont i både själ och kropp. Att riva upp gamla sår gör ont men kan vara nödvändigt så det inte blir farliga infektioner i det.

När färgen är borta och jag är på ruta 1 igen måste jag ändå slipa bort lacken ordentligt. Om jag hade gjort det på en gång istället, suck... Iläggsskivorna målade jag aldrig från början. Den ytan ser helt annorlunda ut än den ytan som skrapat av färgen på. Men den ska också slipas nu så resultatet blir bra och lika överallt. Den här gången har jag bett om hjälp och fått låna en slipmaskin. Tänk så mycket snabbare och bättre det blev nu. Med den hjälpen var det ju inga problem.

Att be om hjälp i min egen förändring underlättar också. Ibland är det svårt att be om hjälp. Jag ska ju klara mig själv och vem vill hjälpa mig? Nu för tiden när de tankarna kommer upp frågar jag mig istället hur jag själv skulle tänka om någon kom och frågade mig om hjälp. Jag blir ju bara glad om jag kan få hjälpa en vän eller vem som helst. Jag tar inte illa upp om någon frågar så varför tror jag då att alla andra skulle sucka och stöna om jag ställde frågan.  

Det var nästan bara vi i familjen som de sista veckorna fick se bordet som det såg ut för så fort det kom någon så åkte en större duk på, som täckte de fulaste delarna också. I förrgår var jag och letade efter en ny, stor, fin duk som ska vara snygg när gäster kommer. Hittade ingen och det var nog det som gjorde att jag tog tag i hela problemet istället för att skyla över det.

Jag brukar inte gå omkring med en duk över mig men jag använder andra saker för att skyla det jag inte vill visa upp för alla andra. Men när det inte kan dölja allt längre eller ramlar av så är det kanske det som gör att man tar tag i det egentliga problemet.

Jag ber ofta Gud om hjälp att klara av saker. Det är jätteskönt att veta att Gud har sån omsorg om mig och vill mig gott. Men när jag ber Gud om förändring i mitt liv är det ju trots allt jag som ska göra den. Det är jag som får skrapa bort allt och sen göra bra. Jag måste jobba med mig själv, jag, inte en hokos-pokus-Gud. Gud finns med under hela tiden men jag måste göra det jag kan så gör han resten...

Glöm inte bort att tvätta glasögonen efter allt sliparbete med dig själv också. Det är så lätt att man inte ser det som är klart för att det slipdammet sitter kvar!

Kram Nina
Kom ihåg att du har möjlighet att kontakta mig på ninaoco@live.se om du inte vill kommentera här.

måndag 16 januari 2012

Tack och varsågod

Jag har fått en sån fin uppmuntran! En uppmuntran från den kreativa bloggerskan Mosterfi... 
Tusen tack!
Liebster är ett tyskt ord som betyder "käraste" och utnämningen ges
endast till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter.

När man får denna fina utmärkelsen önskar man att nästa person ska göra följande:

Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.
Skriva ner de fem bloggar som man vill lämna awarden vidare till och
låta dem veta det genom att lämna en kommentar hos dem.
Skicka utmärkelsen vidare....


Kreativa personer som inspirerar mig i skapandet är jag så tacksam för men även att få komma inpå en familj med en mamma som så ärligt och vackert bloggar om deras vardag griper mitt hjärta. Så jag vill uppmärksamma dessa bloggar:


Önskar alla er läsare en skön vecka!

Kram Nina

söndag 15 januari 2012

Glada julen slut

Nu är glada julen slut, slut, slut... Jag tror att jag fått bort alla julsaker, men de flesta år har jag hittat någon liten julgrej efter flera veckor som man missat. Nästan alla mina änglar har jag i alla kvar året runt för de finns ju alltid!

Julkrubban har fått lämna plats åt min orkidé jag fick från några goda vänner för snart två år sedan. Den blommar om så vackert nu.


Kram Nina


lördag 7 januari 2012

Ny tradition i vår familj


I går var vi på Kolmården, Albin, Axel, Alice och jag, och en massa andra . Vädret var härligt och vi hade en underbar dag tillsammans. Min kusin Annette tipsade mig förra året om Kolmårdens vinteröppna dag med gratis inträde, TUSEN tack för tipset! Vi hann bara träffas lite snabbt där, liksom flera andra släktingar och vänner...

Det gäller att klä sig ordentligt så man inte är för kall när solen går ner vid 16 och Julkrubban med Kolmårdens församling börjar. Facklorna tändes runt platsen där julspelet visades och det blev en häftig stämning där i mörkret. De var väldigt duktiga att sjunga, på filmen blev det dock inte så bra, men det vi väntade mest på var naturligtvis de vise männen med kamelerna. De är inte alla julspel som har riktiga kameler och får.

När jag frågade Alice och Axel vad som varit bäst var det enhälliga svaret: Delfinariet!
Nu är vi varma och goa igen och har bestämt att Trettondagen firas på Kolmården i fortsättningen!

Kram Nina


onsdag 4 januari 2012

Tro aldrig...

Tro aldrig att du är så fattig att du inget har att ge.
Tro aldrig att du är så sorgsen att du aldrig mer kan le.
Tro aldrig att du är så ensam att du inte har en vän.
Och vet att när natten är över skall solen lysa igen.

Jag hittade en lapp med de här orden när jag rensade bland gamla papper hemma. Texten hade min dotter Alexandra skrivit i skrivstil med ljusblå penna för 3-4 år sedan skulle jag tro, kanske tidigare ändå. Fina gröna rankor ramar in texten. Jag hade glömt bort orden och blev så glad när jag hittade den igen. 

Orden är så sanna och jag hoppas att jag aldrig ska glömma dem igen. Här sitter jag just nu, arbetslös, alldeles ensam hemma och är inte helt bekymmerslös... men jag vet att jag kommer kunna ge, leende till mina vänner även om inte solen inte skiner.

Hoppas de kan hjälpa dig när du behöver dem!

Kram Nina


tisdag 3 januari 2012

Sanna ord...

Jag fick många fina julklappar och här är en av dem. Alexandra hade hittat den här texten och tyckte att den passar bra hemma hos sin mamma... Det blev så fint på den vita väggen i köket. De vackra texten läser jag varje gång jag sitter vid matbordet och jag hoppas att det aldrig ska bli "nåt på väggen" utan att det alltid kommer att vara ord som berör mig.
 
family
a group of people, each a unique masterpiece, 
sharing unconditional love, hugs and suport
one of lif´s greatest blessings
cherish always

Min familj betyder allt för mig och jag kommer alltid finnas till för mina barn fast de blir vuxna. Vi är unika mästerverk!

Kram Nina