Saknas: underarbete på bordet... och i livet

I går började jag skrapa bort den vita färgen på mitt matbord. Den jag målade dit för några månader sen... Fy vad det är tråkigt och framför allt jobbigt! Armarna och ryggen gör ont. Jag är arg på mig själv som hade så bråttom att fixa till second handfyndet så det blev som jag ville ha det. Det är klart jag slipade det lackade bordet... lite i alla fall... för hand... en stund... Men det var ju så jobbigt och jag ville hinna måla bordet vitt innan vännerna skulle komma två dagar senare. Färgen skulle ju hinna torka mellan strykningarna.

Vännerna tyckte bordet blev jättefint och det var det också. Ett tag. Men när man råkade dra nåt på ytan lossnade färgen. Men det är ju lite shabbystil jag vill ha så det gjorde inget. Tills det blev mer och mer och det inte var shabby chict längre utan fult. Det har gått flera veckor och jag retade mig så på mitt fula bord. Skyllde på färgen rätt länge. Men det är ju en dyr, bra färg från färgaffären som är till för möbler insåg jag sen. Nu kunde jag inte skylla på nåt annat utan insåg att felet faktiskt var mitt eget. Underarbetet saknades, grunden var fel...

Likadant är det med mitt liv (kanske någon annans med) ibland. Jag vill förändra snabbt men gör inte det där tråkiga, tidskrävande arbetet som behövs för att det ska bli bra. Ytan blir bra men efter ett tag fallerar det. Att inse att det jag redan gjort, men inte blivit riktigt bra, måste "skrapas bort" är både jobbigt och gör vissa gånger rejält ont. Ont i både själ och kropp. Att riva upp gamla sår gör ont men kan vara nödvändigt så det inte blir farliga infektioner i det.

När färgen är borta och jag är på ruta 1 igen måste jag ändå slipa bort lacken ordentligt. Om jag hade gjort det på en gång istället, suck... Iläggsskivorna målade jag aldrig från början. Den ytan ser helt annorlunda ut än den ytan som skrapat av färgen på. Men den ska också slipas nu så resultatet blir bra och lika överallt. Den här gången har jag bett om hjälp och fått låna en slipmaskin. Tänk så mycket snabbare och bättre det blev nu. Med den hjälpen var det ju inga problem.

Att be om hjälp i min egen förändring underlättar också. Ibland är det svårt att be om hjälp. Jag ska ju klara mig själv och vem vill hjälpa mig? Nu för tiden när de tankarna kommer upp frågar jag mig istället hur jag själv skulle tänka om någon kom och frågade mig om hjälp. Jag blir ju bara glad om jag kan få hjälpa en vän eller vem som helst. Jag tar inte illa upp om någon frågar så varför tror jag då att alla andra skulle sucka och stöna om jag ställde frågan.  

Det var nästan bara vi i familjen som de sista veckorna fick se bordet som det såg ut för så fort det kom någon så åkte en större duk på, som täckte de fulaste delarna också. I förrgår var jag och letade efter en ny, stor, fin duk som ska vara snygg när gäster kommer. Hittade ingen och det var nog det som gjorde att jag tog tag i hela problemet istället för att skyla över det.

Jag brukar inte gå omkring med en duk över mig men jag använder andra saker för att skyla det jag inte vill visa upp för alla andra. Men när det inte kan dölja allt längre eller ramlar av så är det kanske det som gör att man tar tag i det egentliga problemet.

Jag ber ofta Gud om hjälp att klara av saker. Det är jätteskönt att veta att Gud har sån omsorg om mig och vill mig gott. Men när jag ber Gud om förändring i mitt liv är det ju trots allt jag som ska göra den. Det är jag som får skrapa bort allt och sen göra bra. Jag måste jobba med mig själv, jag, inte en hokos-pokus-Gud. Gud finns med under hela tiden men jag måste göra det jag kan så gör han resten...

Glöm inte bort att tvätta glasögonen efter allt sliparbete med dig själv också. Det är så lätt att man inte ser det som är klart för att det slipdammet sitter kvar!

Kram Nina
Kom ihåg att du har möjlighet att kontakta mig på ninaoco@live.se om du inte vill kommentera här.