lördag 22 september 2012

Livet och döden

Det har varit ett lååååångt blogguppehåll. Jag har inte haft fullt upp hela tiden, inte heller varit okreativ men det har hänt saker i min omgivning som gjort att jag bara inte visst vad jag skulle skriva. Många olika saker har hänt och tagit min tid och mina tankar. Tyvärr har det varit fyra vänner eller bekanta som jag mist under en månad. Orden tar liksom slut.

För en vecka sedan var jag på Edvins begravning. Edvin som snart skulle ha fyllt 19 år och som var så musikalisk så det fick de flesta att häpna. Edvin som var vän till mina äldsta barn. Edvin som var lillebror i familjen Berg som jag känt sedan 1997 då vi flyttade ut på Fogdön. Mina tankar har många gånger om dagen sedan den 12/8 då Edvin somnade in, sökt sig till mina vänner och vi har som familj bett för de tre storebröderna, mamma och pappa och flickvännen Hanna, som alla mist sin Edvin pga leukemin som upptäcktes i slutet av maj.

Veckan som gått har jag tillbringat hemma med Alice som har varit förkyld och drabbats av magont. Det var nästan lite skönt för begravningen förra lördag tog hårt på mig och kroppen reagerade rejält. Vi låg i varsin soffa till torsdagskvällen. Nerbäddade under täcket med fjärrkontrollen eller boken i handen. När jag kom upp ur dvalan hade jag fått ont i nacken och en låsning i axeln. Värme och värktabletter hjälper så min sjal som jag virkade i somras kom verkligen till användning. Varm men ändå inte för varm. Snygg är den ju också...
Jag måste ju bara berätta om min fd granne Jenny. Hon skrev ett mail till Laila Bagge och berättade om Edvin. Laila bloggade om mailet och du hittar inlägget här. När jag läser kommentarerna läsarna skrivit trillar tårarna igen, som så många gånger den senaste tiden. Jag lägger till några fler länkar till Edvins sånger på YouTube.




Ta hand om dig och de dina och tänk på att ta till vara på livet du har! Jag tror inte att vi ska leva livet som om det vore det vore den sista, men jag vill se möjligheterna och ta tillvara på dem. Hur är jag mot andra medmänniskor jag möter? Kan jag göra saker bättre? Jag inser hur mycket min familj betyder för mig och vill visa dem det!

Kram Nina

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar